Jag tänker på det här med förebilder
Alltså, jag ju som sagt svårt med det här med förebilder som företeelse i allmänhet för det är ett ansvar som bara avkrävs kvinnor. Precis som Underbara Clara skriver så är det inte en jävel (utanför Twitter) som bryr sig om ifall Zlatan uttalar sig sexistiskt om kvinnliga fotbollsspelare eftersom han ändå är en förebild för förortskids (nevermind att han pissar på femtio procent av dem), men jävlar i min lilla låda om en uppburen kvinna på något sätt gör något som är oförenligt med att vara en god förebild för andra.
Därför är jag fan allvarligt oroad över den här personkulten som uppstår kring en del kända (igen, kvinnliga) feminister, för jag tänker att det egentligen bara är ännu en variant av hora/madonna-komplexet: Vi höjer någon till skyarna och dekorerar henne med en massa egenskaper som hon kanske förvisso har, men inte enbart består av - och när hon misslyckas med att vara en God Feminist så är fallet enormt. Det händer regelbundet i Lady Dahmers kommentarsfält så fort hon visar tecken på någon slags (verklig eller av läsare upplevd) inkonsekvens i sitt agerande kontra sin feministiska övertygelse - för att vi inte längre står öga mot öga, inte längre dömer henne efter samma måttstockar som vi dömer våra medmänniskor.
Så jag tycker att vi allihopa följer Underbara Claras exempel - vi ger fan i det här med att vara förebilder och tillåter varandra att vara hela människor istället. Det är ju trots allt det som feminismen strävar efter.
Så himla klokt. Så gör vi tycker jag.