Ryktet om min hatiska retorik är betydligt överdrivet

Igår hamnade jag i en diskussion på Twitter om det här med internkritik och vad som brukar kallas "hatisk retorik".
 
Jag tycker personligen inte att jag är särskilt hatisk - jag raljerar en del över män, och jag försvarar rätten att känna hat inför sina förtryckare - men överlag är fan ryktet om min hatiska retorik betydligt överdrivet. Jag är förbannad, jag vägrar att stryka män medhårs och jag tänker inte hålla käft eller tona ner mig, och det räcker ju som bekant för att få epitetet manshatare i det politiska klimat vi har idag.
 
Dock känner jag ett stort what the actual fuck kring det som anses vara faran med att vara så kallat "hatisk". Alltså, det är klart att det är ett problem om en föreställer sig feminismen som något slags välgörenhetsprojekt, där cismän ska skänka bort makt till icke-män och att vi därigenom ska uppnå ett jämställt samhälle. Då är det ju viktigt att värva så många män som möjligt till sin sak och då måste de utrotningshotade pandorna som ska räddas vara söta, mjuka och fluffiga istället för asjävlaförbannade på människor för att de sabbar deras naturliga miljö och käk för att dra in stålar.
 
Grejen är bara den att jag inte tror ett skit på välgörenhetsorganisationsfeminismen, eftersom makt inte kan ges bort som nån välmenande donation eller trevlig present till någon annan. Makt måste tas, utrymme måste erövras. Jag är ointresserad av att arbeta för att patriarkatet ska ge mig lite schysstare villkor, lite bättre veckopeng och privilegiet att vara ute till klockan elva på kvällen. Jag vill störta hela maktordningen, bygga upp något helt nytt.
 
Därför är det också totalt ointressant för mig att försöka värva män till feminismen - de män som inte kan ta till sig mitt budskap för att det inte är slätmixad majspuré utan någonting betydligt mer hårdtuggat kommer ändå aldrig att vara min bror när det verkligen gäller.  De vet ändå ingenting om solidaritet.
 
 

Telepatisk förmåga - en twitterrant

 

Hat är aldrig bra

Igår startade jag med inspiration från Lady Dahmer hashtaggen #manshatandefeminister på Twitter, där vi genom att vända på perspektiven visar på varför det är så sjukt orimligt att jämföra feministers manshat med mäns kvinnohat. Hela kvällen dök det upp fantastiska formuleringar från medfeminister om grejer som manshatande feminister (inte) gör, exempelvis:
 
 
Jag skrattade för att det var absurt i text, sen fastnade skrattet i en gråtklump i halsen för det här är vår verklighet. Inte bara manshatande feministers, utan alla icke-mäns verklighet. Fy fan, det är fan allt jag har att säga.
 
Nå väl, så "roligt" skulle jag inte få ha det. Genast strömmade en kör av Större Människor in och talade om för mig att "hat aldrig är bra".
 
Och jag känner så här:
 
NO SHIT att hat aldrig är bra. Det finns fan ingenting hellre jag skulle vilja än att slippa behöva hata män? Det är tidskrävande, känslomässigt ansträngande och icke att förglömma så innebär det en strid ström av rövhattar som hoppar på mig för att tala om för mig vilken moraliskt underlägsen och kontraproduktiv feminist jag är.
 
Men att hata är min skyddsdräkt, det är min ventil, det är min snorkel - det är så jag inte går under i den här skiten till samhälle som jag simmar runt i som kvinna.
 
Jag blir fan sjukt arg när folk ska mästra mig och tala om för mig hur jag ska känna och vilka känslor som är korrekta att känna inför mina förtryckare. För det första så är det fan tillräckligt svårt som kvinna att uttrycka negativt laddade känslor utan att någon kommer och ogiltigförklarar dem när en tar sig mod till att göra det och för det andra - och ännu värre - så är det ni säger implicit att det är rimligt att jag håller käften och vänder ilskan och hatet inåt istället för mot män.
 
Jag ska återigen -  som kvinnor gjort i alla tider - svälja förtreten och hoppas att män på något magiskt sätt blir lite lite schysstare mot kvinnor om 250 år, för TÄNK om en man eller två blir ledsen i ögat av att jag tar mig ton.
 
Ursäkta franskan, men i helvete heller och dra åt helvete med er.