Flickvänsmaterialet

En vanlig åsikt som jag stöter på när det gäller feminism är att feminismen är för spretig och bråkig. Att herregud, om inte ens ni som kallar er feminister kommer överens, hur ska ni då kunna få resten av världen med er? Hur ska ni hinna förändra världen om ni bara sitter och bråkar med varandra?

 

 

Feminismen är en hydra med tusentals huvuden. Vi bedriver inte ett enfrontskrig eller ens ett tvåfrontskrig för att krossa patriarkatet - vi kopplar grepp om det från alla möjliga håll samtidigt och smular det sönder och samman som en näve pulveriserar ett kex. Detta är helt i sin ordning, det är så vi jämnar skiten med marken och bygger upp något nytt.

 

Ibland blir vi osams. Vi hamnar på kollisionskurs med varandra. För det gör systrar: De retas, bråkar, tjafsar, jävlas och slåss med varandra. Och det är bra, för det vässar oss. Gör oss mer hårdhudade. Gör vårt grepp om patriarkatet hårdare.

 

För när patriarkatets hantlangare hugger mot något av hydrans huvud, då slår resten av oss tillbaka. Du jävlas inte med våra systrar obestraffat. Det är det som är systerskap - inte att sitta i ring och fläta varandras hår och alltid tycka likadant: Men att veta att vi är en del av samma kropp, att vi behöver varandra och att ett hugg mot något av hydrans huvuden är ett hugg mot oss allihop.