Flickvänsmaterialet

 

Men jag har alltid sympatiserat med feminismen, kanske för att jag alltid har upplevt den kvinnliga könsrollen som sjukt begränsande eftersom jag avviker från den på så många sätt. Jag var som barn urkass på att fatta vilka sociala koder som gällde för mig - att jag var tvungen att ha en bästis, att jag bara fick gilla att hoppa hopprep och byta bokmärken och inte också att klättra i träd, att jag skulle sitta tyst i klassrummet och inte ta plats, inte säga vad jag tyckte och tänkte. 

 

Sen ökade mitt feministiska engagemang i och med att jag började plugga till socionom och gick med i en tjejjour, och nu kan jag inte leva utan feminismen. Det gör ont att se strukturerna och inse att en är förtryckt, men det gör ännu ondare att bara känna att någonting är fel och inte kunna sätta fingret på vad. Det är befriande att kunna sätta ord på förtrycket och därmed kunna göra motstånd.