Min fitta är inte en plånbok
Domen har ju fallit i rättegången mot den 28-årige man som tydligen inte fattade att skrika nej, gråta och fly från lägenhet betyder just nej och inget annat. Mannen menade att det var BDSM som de sysslade med, och ingen jävel frågar honom under rättegången vilket safeword de kommit överens om ifall "nej" nu inte skulle gälla. Ändå frias han eftersom han antas inte ha haft avsikt att våldta.
Jag mår verkligen fysiskt illa av det här. Jag blir återigen påmind om att kvinnor är rättslösa i det här samhället, att rättsystemet ger blanka fan i alla som är icke-män.
Vi är köttstycken. Döda ting. Ting som varken har egen vilja eller något värde i oss själva.
I farvattnet av den här typen av friande våldtäktsdomar så kommer också den rätmätiga ilskan från oss feminister, men tyvärr också de tvivelaktiga exemplen som används för att bevisa hur absurda våldtäktsrättegångar i allmänhet är. Rån jämförs med våldtäkt, den kroppsliga integriteten med plånböcker och mobiltelefoner.
Och jag fattar, vi vill så väl och rånscenariot är ett så tydligt exempel på hur vi behandlar män respektive kvinnor i förhörssituationer och vid rättgångar.
Men: Min kropp är inte en sak. Vi kan inte gå med våra kroppar är köttstycken, att vi är döda ting.
Genom att göra plånboksjämförelsen går vi med på att se kvinnokroppen som objekt, vilket är en av själva mekanismerna bakom sexualiserat våld. Det blir väldigt skevt att använda sig av den här typen av jämförelser när det är just objektifieringen av oss som möjliggör det förtryck som vi kämpar emot.
Min fitta är inte en plånbok och det som berövas mig är inte av monetärt värde utan av själsligt - rätten till min kropp och min grundtrygghet.