Flickvänsmaterialet

 

Jag skrattade för att det var absurt i text, sen fastnade skrattet i en gråtklump i halsen för det här är vår verklighet. Inte bara manshatande feministers, utan alla icke-mäns verklighet. Fy fan, det är fan allt jag har att säga.

 

Nå väl, så "roligt" skulle jag inte få ha det. Genast strömmade en kör av Större Människor in och talade om för mig att "hat aldrig är bra".

 

 

NO SHIT att hat aldrig är bra. Det finns fan ingenting hellre jag skulle vilja än att slippa behöva hata män? Det är tidskrävande, känslomässigt ansträngande och icke att förglömma så innebär det en strid ström av rövhattar som hoppar på mig för att tala om för mig vilken moraliskt underlägsen och kontraproduktiv feminist jag är.

 

Men att hata är min skyddsdräkt, det är min ventil, det är min snorkel - det är så jag inte går under i den här skiten till samhälle som jag simmar runt i som kvinna.

 

Jag blir fan sjukt arg när folk ska mästra mig och tala om för mig hur jag ska känna och vilka känslor som är korrekta att känna inför mina förtryckare. För det första så är det fan tillräckligt svårt som kvinna att uttrycka negativt laddade känslor utan att någon kommer och ogiltigförklarar dem när en tar sig mod till att göra det och för det andra - och ännu värre - så är det ni säger implicit att det är rimligt att jag håller käften och vänder ilskan och hatet inåt istället för mot män.

 

Jag ska återigen -  som kvinnor gjort i alla tider - svälja förtreten och hoppas att män på något magiskt sätt blir lite lite schysstare mot kvinnor om 250 år, för TÄNK om en man eller två blir ledsen i ögat av att jag tar mig ton.