Flickvänsmaterialet

Idag ska jag berätta en liten historia om systerskap.

 

För ganska precis fyra år sedan tog förhållandet där jag blev utsatt för psykisk misshandel slut. Det hela slutade inte med att jag reste mig upp, tog mod till mig och lämnade - det slutade med att jag var helt dränerad känslomässigt, att jag var totalt sönderplockad och inte hade en jävla aning om vem jag var längre och att jag blev dumpad - pretty much som en het potatis med självmordstankar - i mina vänners knän. 

 

I den här vevan så började jag umgås med Isabella. Vi pluggade samma program och hade varit aktiva i samma tjejjour innan jag började må för dåligt för att orka med jouren, men hade inte träffats så mycket privat innan. Isabella hade också precis blivit dumpad, och hela den sommaren så drack vi vin och manshatade tillsammans. För att orka, för att distansera oss, för att överleva. 

 

Det var dock inte att ha blivit dumpade vid ungefär samma tidpunkt eller vindrickande eller ens manshatandet som utgjorde grunden för vårt systerskap. Det var att jag för första gången upplevde att någon helhjärtat tog mitt parti. Som accepterade min version av historien utan att efterfråga hans perspektiv, utan att försöka förstå honom och som jag inte kände att jag behövde ursäkta hans beteende inför. Det var första gången någon sa de magiska orden: Fy fan.

 

Sedan dess är Isabella min syster. Jag vet att hon alltid har min rygg och hon vet att jag alltid har hennes, och det är det som är systerskap för mig. Att ha varandras ryggar - med vin och mot svin.